Mån 18:43

Jag frågade dig om du brukade ha ångest på kvällarna. För mina egna demoner kommer allt för ofta krypandes då. Klockan slår 5, det är okej, 6 ,7, 8. Det gör ont att andas. Även fast du inte kände igen det, fanns du där och brydde dig. Du frågade och du sa allt det där jag så många ånger ha behövt höra. Jag vet inte om det är nu det vänder, eller om jag har för hög tilltro. Det jag vet är att jag har hopp igen. Hopp om att någon där ute ska förstå mig. Någon som du. Din mamma ringde och du sade att du var med mig, min mamma ringde och jag sade att jag kollade på Joel Kinnamans nya serie. Jag vet inte om det är rädslan som håller mig kvar. För hela min kropp och själ ville skrika av glädje. Jag blev rörd av att du sa mitt namn. Om 2 dagar är det alla hjärtans dag. Jag frågade om du ville göra något då. Och precis som du är, reagera du negativt men med lite eftertanke frågade du följsamt: vad vill du göra? Jag hoppas vi kan bibehålla den här balansen. Att jag är lyhörd om vad du vill, och du likaså. Vi bestämde oss för att laga mat tillsammans. Tankarna flyger åt alla håll. En sak är jag dock fast beslutsam om. Med dig är det sunt. Och jag hoppas vi båda får vad vi förtjänar. 

Tis 21:04

3 dagar har gått. 3 dagar sedan vi sa att andra inte var intressanta längre. Jag hade använt tinder som tidsfördriv, ständigt med frågor borrande i huvudet. Använder han det nu? Träffar han andra? För jag hade varit med förut. Jag hade varit med om förtvivlan när hjärtat inser att den du hållit kärast, hållit så många andra med. Du frågade mig hur jag kan säga orden så lätt. Att jag tycker om dig. Om du bara hade vetat. Jag försökte förklara för dig idag, första gången jag gav dig en chans att förstå mig. Vad jag hoppas du är mottaglig för det. Så som han aldrig var. Det har gått 5 månader sedan min luft tog slut. Hur jag segnade ner på golvet i ett förtvivlat gråt. Hur jag veckor efter inte lämnade sängen eller hur jag helger efter fortfarande av betingat beteende kved i ångest. Hur mår han? Vart är han? Klarar han sig hem? Det har gått månader och för första gången ser jag ljuset. Jag vet inte om det är tack vare dig, eller om det helt enkelt är så att alla klyschor stämmer. Men jag tror inte det. Tiden läkte inte sår, du läkte det. Du har visat mig vad godhet är. Du har öppnat dörren till den jag en gång var. En säker, omtänksam och rofylld person. När jag är uppe och svävar tar du ner mig, när jag inte kan sitta still lägger du en varm hand mot mitt lår och klappar mig. Som att det är okej, du är okej igen. Jag beundrar din trygghet och ditt lugn. Jag fascineras av dina tankar och uppskattar din ärlighet. Jag håller alla tummar & tår. Att det en dag blir vi.

 

 

 

På en vacker dag.

 

 

Sön 10:20

Det tar emot att skriva igen. Emot, för att jag vet att ingenting är som förut. Jag sitter i mitt barndomshem för sista gången, det var sista natten i det hus som i mycket skapat den jag är. Alla runt omkring mig säger att förändring och ensamhet är till det bättre, att det är ett tecken på att jag blivit starkare. Och ja, jag tror dom. Ändå gör det så ont att inse. Hur destruktivt och skadligt det än var i perioder, är stora förändringar fortfarande a hell of a pain. Men någonting är säkert. Jag ser tillbaka på vår tid med andra ögon nu. Det var aldrig någons fel, det var två personer som helt enkelt inte fungerade tillsammans. Det tog nätter, dagar, även veckor av sömnlöshet utan kapaciteten att inta föda eller gå utanför lägenheten för att inse det. Jag är förbi det nu. Det hugger till i hjärtat ibland av att förstå att vi skapar en ny vardag nu, samtidigt som jag kan stanna upp och njuta. Tänk att jag, som bara för ett tag sedan hatade att vara ensam nu kan njuta av min egen tillvaro. Om än bara för några timmar. Tänk att jag, som trodde att du var nödvändig för att jag skulle klara av någonting, klarade kursen trots att jag hälften av tiden hade en tår i ögonvrån. Det är stort. Självklart kommer det vågor av sorg. Besvikelse och självhat av att jag inte fick det att fungera. Att JAG, som gav det alldeles för stor del av mitt liv, inte kunde få oss att fortsätta. Jag ser på bilden som jag fick skickad till mig endast någon dag efter uppbrottet, och ler. Jag kan inte annat än att tacka. Tacka alla fantastiska människor runt omkring mig som hjälpt mig tillbaka. I bubblan vägrade jag inse hur mycket det påverkade mig. Idag, kan jag med något lättare axlar säga att jag gjorde allt. Allt jag kunde. 

 

Sön 20:25

Jag gjorde så många fel mot dig. Ett och annat för mycket. Det påminner mig om tiden innan dig. Hur jag lät det fortgå tills jag en dag såg tillbaka på 4,5 år och tänkte: hur fan har jag betett mig. Det var inte hans svek de där kvällarna jag behövde honom som flög genom huvudet, det var alla felsteg jag själv gjort. Alla destruktiva situationer jag utsatte honom för. Och som jag idag, har utsatt dig för. Jag fick betrakta dig utifrån ikväll. Från stugan såg jag in till din familjs fars-dag firande. Jag betraktade er, hur ni var allt det där jag aldrig haft. Du ville inte ha med mig in, och efter en natt som denna var det kanske inte mer än rätt. Det fanns något symboliskt med att det var fars-dag. Från ett helvete till ett annat. Som att jag inte kan ha fler än en sund relation i taget. Alltid misstag eller svek. Jag fick känna på hur det kändes att inte vara inkluderad på riktigt. Känna på konsekvensen av mitt handlande. Det är de som är skillnaden på förr och nu, du ger dig inte. Och jag, alltid med ena foten utanför, redo att ge mig iväg, har aldrig känt mig så ur balans som när du låter mig få det jag förtjänar. Förlåt för alla gånger du fått höra min skit, du sa att du inte är en känsloperson, men för mig vill du försöka förstå. Förlåt älskling. Med dig vill jag ha det annorlunda. Med dig vill jag växa till den där bra personen du en gång blev förälskad i. Den du saknade för mycket för att strunta i den där sommaren. Jag har gjort så många fel mot dig. Ett och annat för mycket. Men jag ska göra rätt nu. Alla rätt. 

 

Mån 19:27

Mån 19:23

Och du sa att vi inte skulle bli ett av de där sorgliga paren. Allt jag tänkte på var hur sorgliga vi varit, hur sorglig jag var, men hur fina vi blivit. Kanske är det jag som vill att saker ska gå snabbare, otålig. Kanske är det du som inte vågar ta risken. Kanske kommer du aldrig det. Det är dags att ändra mitt synsätt på livet. Det ska inte vara någon annan eller något annat som ska göra mig lycklig. Det är jag. Bara jag. Jag ska skapa mitt eget imperium. 

Tor 20:41

Älskade du. Det finns så mycket jag vill säga dig. Så du förstår hur det är att vara jag. Genom mina ögon. Det är ofta ingen jag är stolt över, men heller ingen jag kan ta förgivet. Med tiden har jag långsamt insett vad som sårar mig djupt, och vad som endast skrapar lite på ytan. Även vad som får mig att må sådär bra att man bara vill stanna tiden, när alla problem känns som bortblåsta. Tillfreds. En av de sakerna som får mig ur balans är oförväntade saker, ändringar som jag inte kan förutse. Styra över. Mamma berättade att jag alltid varit sådan. Jag skrek mig ofta till sömns när nya saker hände. Någonstans sitter det där djupt rotat i mig. Jag vet att det är svårt att ta in hur mycket sådana saker kan påverka en människa. Idag tror jag dessa oförutsägbara saker har att göra med maktlöshet. Maktlösheten över att något bara kan försvinna ifrån än när man inte är beredd. Och det sitter lika djupt. Jag tror ofta att människor ska försvinna, därför är det lika krävande som nyttigt för mig med de få nära relationer jag lyckats behålla. Jag vill att du ska förstå hela mig. Därför ska jag ge det en sista chans att förklara nu. Så du kan ge en ärlig chans att förstå den del vi ofta har konflikter om.

 

Vi träffades i en tid jag var vilsen. Med bakgrund av vad jag sagt är en plötslig uppsägning och början på juristprogrammet något som fick mig ur balans. Jag hade sedan en tid tillbaka kastat mig i famnar som inte förtjänade min närvaro och trots hur mycket jag än försökte få dom att förstå mig, var det aldrig tillräckligt.

 

Sedan kom du. En spännande person som inte bara var ett äventyr, du hade ett intellekt och en personlighet jag trivdes att umgås med. På något sätt kändes vi lika vilsna du och jag. Även fast vi uttryckte det olika. Någonstans mellan desperat sorg över tidigare personer och ”nu jävlar ska jag erövra världen”. Kanske var det inte ens den där personen som spelade mest roll. Kanske var det för att du liksom jag, blir lite ur balans av förändringar som betyder något.

 

Det tog en tid innan du förstod att vi kunde erövra den här världen från samma planhalva. Tillsammans. Jag däremot förstod det ganska snabbt, och genast väcktes den där oron i mig igen. Det där oberäkneliga. Dels för att jag var den jag var med mitt bagage, men också för hur du ofta betedde dig på ett sätt men sedan sa en annan. Till en början var det spännande, men ju mer jag började få känslor för dig var dina impulsiva beslut med alkohol i kroppen just det som fick mig att ta avstånd. Det var ytterligare något jag inte kunde förutse, något som jag med erfarenhet lärt mig att man aldrig riktigt kan. Man kan inte styra någon annans vilja att dricka. Jag har dock lärt mig att övervinna den kampen förr. Känna att det är värt att släppa kontrollen helt för en annan person. Någon som tog mig och mina problem på allvar. Någon som skyddar mitt hjärta, och aldrig skulle äventyra det som sårade mig. Jag visste att en annan människa hade fått mig att känna den tryggheten. Trots att det tog tid. Och kanske var jag naiv som trodde att du kunde bli den personen, för det trodde jag verkligen, och stundvis fortfarande tror. Det är bara det, att nu är vi här. I ungefär samma tidsaspekt som det skedde senast för mig. Det tog ett år att finna tillit. Och vart är vi?  

 

När jag tänker på alla gånger jag pratat med dig och försökt få dig att förstå mår jag nästan illa. Jag vill skrika i en kudde eller låta alla substanser ta över mitt nervsystem. För det gör så ont att älska. Jag vill att du ska förstå att jag bara vill ditt bästa. Trots våra ibland långdragna bråk får du aldrig tvivla på det. Jag förstår att jag kan vara krävande älskling, men det är en sak som du måste förstå nu.

 

Jag har under våren jobbat på min största rädsla, tillit. På endast några få gånger hos en psykolog har jag fått insikt i hur jag kan lyckas hamna där jag en gång var eller vill komma. Till och med längre än så. Finna tillit igen. Jag har utsatt mig för något jag tidigare aldrig skulle våga eller orka. Det som gör sådär ont att man hellre vänder på klacken och går. Oförutsägbarheten. Skräcken i när jag inte har kontroll kan du svika mig. Varje gång jag utsätter mig för det blir resultatet ett kvitto på om det är värt det. Och det här är något som kommer färga mig för livet.

 

Jag vill att du ska veta att det blir tungt att andas de gånger jag förstått att du struntat fullständigt i det här.

 

Jag har de senaste gångerna du varit ute tagit det väldigt lugnt, tänkt på min utveckling och låtit dig göra precis vad du vill. Att det blivit såhär då. Det gör så fruktansvärt ont. Att du blir så full att du inte minns till 100% vad som hände med en tjej, eller att du blir så full att du somnar utomhus. Känslan av att inte få tag i dig är outhärdlig. Alla de känslorna som tidigare fått mig att skrika mig till sömns återkommer då, fast med tårar. Maktlösheten i att du inte ens kan förutse vad du själv gör. Det gör så ont i mig att du inte förstår hur bra vi kan bli tillsammans. Det gör ont i mig att du inte förstår hur mycket du skadar mig när det är såhär, men allra mest gör det ont i mig för att du inte förstår ditt eget värde.

 

Det du måste förstå som min psykolog sa idag är att det beteendet motverkar mina försök att hitta tillit i dig. För det enda jag känt är att ”om jag bara hade funnits där, ringt, skrivit eller förstått att något sådant kunde ha hänt”. Jag kommer aldrig kunna släppa kontrollen när du visar mig att det är det sista jag borde göra. Misstolka mig inte. Jag skriver inte det här för att kritisera dig, inte heller ha rätt i någonting. Utan det är av ren kärlek, för jag klarar inte så mycket mer.

 

Jag vill att du ska få göra precis vad du vill och umgås med vem du vill. Du kan bara inte fortsätta bete dig destruktivt om du vill ha kvar mig i ditt liv. Det är inte rättvist mot mig. Jag vill att du ska göra som du vill. Att du ska få uppleva allt som hör med vår ålder och lite därtill. För om det är någonting jag vill är det att du ska vara lycklig. Men du kan inte fortsätta få mig att tro att du ska ta det lugnt och sedan sluta sovandes i humlegården. Jag vill att du ska känna med mig, vara glad att du har mig. Vara rädd om det.

 

Jag försöker förstå dig på alla sätt. Jag vet att du inte visar lika mycket medlidande som jag gör. Sorgligt nog är den gången du bryr dig mest när jag är kall mot dig. Jag vet att min reaktion idag kan vara överdriven. Men det grundar sig i det här. Sätter jag inte ner foten på något sätt kommer vi försvinna. Jag hoppades att genom att jag inte gjorde en stor sak av att du struntade i våra planer förra helgen skulle du möta mig bättre nu. Istället var du nära på att göra samma sak igen. Återigen är det maktlösheten, Denna gång av att långsamt bli bortprioriterad. Jag får panik i hela min kropp. Vilket får mig att tveka om du är rätt person att hitta tillit hos.

 

Det kommer bli en tuff höst och tillit är något vi måste ha kommit lång väg på i processen om det ska vara hållbart. Jag förstår att vi alla kan göra misstag. Men misstag är inga återkommande val. Om det ens ska vara vi måste du förstå det här då. Jag vill inte vara något du har på sidan, jag vill bli inkluderad.

Jag vill bli inkluderad i ditt liv. Och tro mig fina, det är läskigt. Det finns inget läskigare än att låta en annan människa bli en del av ens liv. Min psykolog berättade idag att människor som är osäkra i sin tillit till människor, ofta beter sig som jag. Lägger all sin energi på en annan, bara den finns kvar. Medan en som är mer säker på tillit, ser en relation som något på sidan om sitt egna liv. Jag har förstått det nu. Bara för att vi inte varit med om samma saker betyder det inte att du älskar mig mindre. Jag vill bara att du ska förstå mig, så du kan respektera den delen. Så vi kan fortsätta vara tillsammans.

 

Och det är inte fel att prioritera mig ibland, ibland känns det som att du försöker hålla den fasaden mot dina vänner för att du aldrig skulle bli ”en sån kille”. Du behöver inte bli någon annan för att du väljer att inkludera mig. För jag kommer inte försvinna. Den enda som kommer få mig att försvinna i dagsläget är du själv.

 

Jag vill inget hellre än att älska dig gränslöst, jag önskar bara att jag till 100% känner att det är värt det. Jag önskar att nästa gång jag träffar vänner jag inte träffar så ofta är det inte all oro och bråk dom får höra, utan hur bra vi har det. Hur otroligt mycket jag verkligen älskar dig.

Ons 21:48

21:48 visar skärmen och allt jag vill är att somna. Somna för att slippa känna. Som så många kvällar förr. Det är en sorg jag känner just nu. Om det är hoppet som långsamt lämnar mig eller om det är världen som vill ge mig en käftsmäll för att fortsätta kämpa vet jag inte. Allt jag vet är att det gör ont. Fruktansvärt ont. Vår ton till varandra, våra allt för arga konversationer och hur våra speciella små stunder blir allt färre. Jag försökte hitta lösningar, jag försökte hitta svar i stress, skolan eller jobb. Det måste finnas en förklaring. Utan alla stressmoment är vi ju som gjorda för varandra. Vår humor och vårt sätt som bara vi har, power-couple som du en gång sa. Tarzan och Jane, Tarzan och Kurschak. Helt plötsligt var all min nedstämdhet det enda du såg, och helt plötsligt var min oro för allt du vill uppleva större än det där. Jag kan inte klandra dig. Du berättade att du hade planerat semestern utan mig och när ett steg är taget är de andra inte långt borta. Känslan är bekant. Jag var aldrig den. Ville aldrig vara den. Den som rann ur sanden. En del av mig vill ruska om dig, skrika att du förstår väl att du förstör mig? Hur ont det gör att du inte inkluderar mig i dina planer. Hur ont det gör att du inte visar hänsyn till allt jag berättat. Allt vi kämpat för tillsammans. Om du bara förstod hur sårad och besviken jag blev över den där kvällen är en festresa ingenting att prioritera nu, hur kunde du inte bara förstå det. Hur gärna jag hade velat att det skulle bli vår sommar efter terminer som långsamt ätit upp oss båda. Bygga upp en tillit igen. Även tillsammans med andra. Tacksamheten för allt du gjort för mig, ja tacksamheten för att du funnits här för mig genom min jobbiga period, det var den jag ville visa nu. Med dig. Sena sommarkvällar med nya minnen och favorit i repris med de gamla. Det var de jag trodde du ville prioritera. Det är svårt att ge allt till någon som har tröttnat. Och jag har nog aldrig gråtit så mycket som när jag insåg det. Din blick, dina ord som inte längre sägs eller det faktum att du ser våra stunder som något jobbigt istället för lycka. Jag trodde det var för min skull vi skulle ses mindre, jag hade fel. Det var för din. Jag ville aldrig bli något tråkigt för dig. Jag ville aldrig vara en börda. Ju mer jag försökte dra dig till mig för att lösa allt jag ville reparera, all kärlek jag fortfarande bar på, desto längre ifrån mig kom du. Allt jag gjorde blev fel och långsamt tog du även det föregivet. Ofta såg du mitt namn på displayen men svarade inte för du vet att jag tar tid. Ofta skrev jag hur jag kände för att du skulle förstå men det blev vardagsmat för dig. Jag tog ofta en tablett vissa kvällar och sov, för jag visste att berättade jag hur jag kände skulle du bara tröttna ännu mer. Mamma sa alltid att det skulle bli bättre när skolan slutade. I desperation ville jag visa dig en annan del av min värld, mitt barndomshem. Kanske skulle du se något nytt i mig, kanske skulle du vilja veta mer och vi kunde ha en ny plats att åka till och uppleva saker. Något fint och speciellt. Allt jag gör tar tid. Allt jag gör blir större för mig än det är för dig. Och jag börjar långsamt inse att jag måste kväva en del av mig för att vi ska fungera. Hur väljer man mellan att utvecklas som människa eller kärleken. Varför kan jag inte ha båda. Varför är det som är bra för mig dåligt för dig och tvärtom. Jag gav det en chans att göra båda. Om det är rättvist mot dig vet jag inte, om det är rättvist mot mig själv vet jag inte heller. Kanske var jag naiv, kanske ville jag fortfarande tro på att kärleken övervinner allt. Kanske är det den meningen jag fortsätter intala mig. Vad jag önskar att du ska älska mig för den jag är. Se mina brister och vara stolt för vad jag känner. Kunna tala om för mig att allt kommer att bli bra när jag är för svag för att känna det själv. Krama mig när jag brusar upp över något som för tillfället blir hela min värld. Förstå vad som sårar mig, förstå vad jag behöver höra och vad vi kan skratta åt tillsammans. Ha mål tillsammans och genom tillit finna den rätta vägen att även vara ifrån varandra långa perioder. Allt jag vill är att vi ska må bra tillsammans. En sund relation. Jag vill att våra blickar ska kunna mötas över ett dansgolv, ta varsin shot och sedan fortsätta ut i natten. För att sedan veta att vi alltid kommer hem. Jag har aldrig velat begränsa dig, jag har aldrig velat dig något illa. Det hoppas jag du vet. Jag har bara så fruktansvärt gärna velat att du ska förstå varför jag känner som jag gör, att jag föddes trasig, att det faktum att jag älskar dig är otroligt. Jag ville så gärna att du skulle vilja förstå allt. Låt det inte vara försent. 

 

Sön 00:05

Fre 20:03

Fem dagar. Fem dagar för mycket, men även fem dagar av möjligheter. Veckorna har passerat med många nya utmaningar. Både för mig och för oss. Det är påtagligt. Ikväll sitter jag hos dig och skriver. Jag erkänner, texten borde handla om allt det där andra mitt fokus ska ligga på. Så som mig själv. Men jag kan inte hjälpa det. Allt här påminner om oss. Idag tog jag med några saker till dig. Något så enkelt som en handduk har varit en kamp. Men nu är det jag som är här. Ingen annan. Snälla hjärnan, förstå det någon gång. För det är jag tacksam. Det tog nästan ett år, något som du gång på gång har påpekat den senaste tiden. Att något kan sitta i så länge. Vad jag ser fram emot det äldre livet. Utan den här oron och ibland sjuka tankebanor. Osäkerheten av traumatiska händelser som skapat allt för stora känslor. För det som jag lovade har jag hållit. Jag är på banan nu. Med någon annans perspektiv på händelserna. Med någon annans förstånd. Om det är någon lärdom jag redan tagit till mig så är det; ensam är inte stark, ensam blir stark. 

Ons 16:30

Helt kallsvettig, med pulsen högre än i startposition på tävlingar. Det här med drömmar. Vissa perioder av mitt liv har jag haft återkommande drömmar som oftast slutar på samma sätt. Lämnad. Det är som att jag inte kommer ifrån vissa tankar. Som att varje gång jag tar steget att gå vidare på riktigt så återkommer det, om inte i vaket tillstånd så i alla fall nattetid. Jag har gång på gång kritiserat min egna förmåga att inte bara kunna släppa det. Hur en människa kan vara så präglad av känslor. Men jag ska inte kritisera det logiska. Alla har sin början i livet med olika bördor. Det är som en av mina vänner sa till mig i helgen "det kan aldrig bara vara lätt för dig!". Och ibland undrar jag om det är jag som utsätter mig för alldeles för mycket, eller om det bara är såhär det känns när man väljer att känna. Min mor har alltid varit stolt över mig för den förmågan. Att jag vågar visa känslor, vågar säga vad jag tycker. Men att de negativa aspekterna av det ibland tar över är ingenting hon lärde mig om. Hur hanterar man livet när det bara blir för mycket? Ibland räcker det med några få ord, någon låt eller något beteende hos någon, och helt plötsligt svingas jag tillbaka. Helt plötsligt står jag på den där gråa, blöta, allt för tragiska gatan och får höra ord jag aldrig ville höra igen. Men utsätter mig för gång på gång. Trots att det är flera år sedan sitter det där första minnet av svek kvar. Ingen vill bli lämnad. Under en lyktstolpe på hemmaplan, alldeles för unga för att prata om för alltid berättade du om hur du sovit hos henne när jag var på landstället. 5 år senare med ett annat hjärta, alldeles för snällt för mitt temperament, alldeles för tryggt för mitt osäkra hjärta. Har nog aldrig varit så osjälvisk som när jag lät det gå. Vetskapen om att en annan människa är lyckligare utan dig, och faktiskt insett att det är något jag själv måste ändra på. Fyfan. För att inte tala om alla försök till djupa samtal med föräldrarna om en tid jag inte ens minns, som är den egentliga grunden till allt det här. Första åren. Alla frågor om varför någon gav upp mig, varför människor fortsätter göra det eller varför jag hellre lämnar först av rädsla. Hur svårt kan det vara att bara finnas där oavsett? Det är 2016, och det har gått för lång tid av förnekelse och bortförklaringar av olika slag. Man kan inte drömma om att bli lämnad så fort man är ensam. Det är dags att göra någonting åt det nu. Vi ses på andra sidan. 

 

Mån 04:30

Och inatt var jag med om det som ingen människa vill uppleva. Det där samtalet om att den du håller mest kär har svikit dig på alla plan. Frågorna. Vart du var, vem jag var, och att jag nog borde prata med dig om hur äckligt det var. Som taget ur film. Som gjort för förstörelse. Som sagt för att skapa osäkerhet. Och tro mig. Den har jag utan er hjälp. Jag tvivlade i sekunder. Och allting flög förbi. Din reaktion gjorde det inte mycket bättre. Men hur reagerar man egentligen i en sådan situation? Filmerna ljuger. Ingenting är logiskt. Du försöker få det till logik. Jag beundrar dig som ser världen så. I många situationer vill jag ha din förmåga. Att på något sätt stänga av analys-knappen. I lika många situationer önskar jag att du hade min. Att känna allt. Men just igår ville jag ha din. Jag grät tills jag somnade, men du fanns där. Ingen ska någonsin kunna förstöra för oss. Inte på det sättet. Jag går hellre genom eld. För mig är det större än så. Jag har aldrig förmått mig själv att släppa kontrollen som jag gjort nu. Kanske framstår det som krystat, överdrivet, ansträngt. Dock vet jag, att om vi klarar det här kommer du ha fått mig att växa för livet. Tillit. Jag uppskattar så mycket mer nu. Jag ser de små sakerna du gör, och gud vad jag hoppas att du ser mina också. Nätterna när jag klappat dig på kinden tills jag hör att dina andetag blir tunga, med vetskapen om att du ligger här bredvid mig av genuin vilja utan något annat. Ja, jag blir rörd av tanken. Ikväll såg vi på bio. Som ett avslut på all hjälp jag fått med skolgången. All hjälp jag fått med mig. Vad jag beundrar hjärnan som kan se saker ur olika perspektiv. För jag väljer att se dig nu. Jag hoppas så innerligt att det jag gör är rätt. Att vi finns där för varandra när prövningarna kommer. För jag kommer inte ge upp. Så länge du är med mig. 

 

Tor 15:21

"Livet är inte en lek, livet är en kärlekshistoria."

Mån 00:18

Inatt bråkade vi igen. Det lilla som fanns kvar att bråka om. Rätt och fel. Att vi fortfarande slösar tid på sådant. Jag låg vaken tills morgonens ljus träffade fönstren. Det lilla ljuset som finns såhär års. Sedan gick dagen. En vän påminde mig om att äta. Trots att min kyl är full med mat finns ingen lust. Ingenting. Ikväll satte jag på Titanic. Det var vi som skulle se den filmen tillsammans. För du hade aldrig sett den, och jag ville inget hellre än att få vara med första gången du såg den. Det var det sista vi hade bestämt. Jag ville klara det ensam nu. Jag hoppas att jag en dag ser tillbaka på den här kvällen med ett leende och tänker något i stil med: Typiskt mig, vilket självplågeri jag höll på med, tur att jag inte håller på så idag. Jag berättade för dig att jag skulle se filmen. Du sa att du hade velat se den med mig. Jag sa att jag var hemma. Du sa att du hade tvätt igång. Vad jag önskar att du skulle förstå. Strax därefter fick jag kasta telefonen ifrån mig. En del av mig ville skriva att du skulle komma. Att det är lugnt älskling, jag pausar filmen och väntar in dig. Kom hit. Kom och gör allt bra igen. Kom bara. Strunta i tvätten och kom. Men du förstod inte. Det var du som behövde ta steget den här gången. Jag fick dig aldrig att förstå. Och vem var jag att begära något sådant. Vem var jag att berätta hur du skulle bete dig. Inte igen. Aldrig mer. 

Mån 17:45